Här är tiden...
Lärde mig för ett tag sedan att enligt kvantfysiken så händer all tid samtidigt. Det vi upplever som tid är universums förändring från ordning till kaos. Världen går hela tiden till ett mer och mer oordnat tillstånd och det skeendet upplever vi som att tiden går. Tycker det ger ett perspektiv som skapar en ny sorts förståelse.
Ta oss människor t ex. Vi är som en hög stenar som påverkas av vår omgivning. Vi kastas hit och dit och nöts mot varandra. Det slutar med att även om vi fortfarande är olika stenar med olika bergarter och färger, så blir vi alla lite rundade och avtrubbade med tiden. Som stenarna på havsstrand ungefär. Vi kanske inte blir nötta av havet men av "systemet", "kulturen" och "fostran" och en massa annat.
Det har ju gjorts undersökningar på detta och det visar sig att barn som börjar skolan ofta är mer nytänkande och kreativa än när de lämnar den. Detta tror jag inte är ett skolproblem utan en fråga om att det bara blir så när många människor ska samsas tillsammans. "Stenar" som sticker ut och har kvar sin kantighet blir mer och mer ovanligt.
Då kan man fråga sig om detta är att gå mot mer kaos? Det borde betyda tvärt om. Vi är mer lika varandra och då borde det bli mer ordning och reda. Rent kulturellt kanske det är så men i min värld är det inte så. Ordning är mer när helheten betår av olikhet som kan samspela, inte när helheten består av likhet som hela tiden ska åt samma håll men inte gör så.
Inom zen-buddhismen brukar man prata om att behålla "nybörjarsinnet". Att se saker och göra uppgifter med samma iver som första gången man gjorde dem. Att behålla sina "vassa kanter" precis som barnet. Det är en av vägarna att inte låta tiden påverka en. Att behålla sin karaktär även i det stormigaste av hav och i den största högen av andra "stenar".
Det var lika lätt att skriva som det är svårt att göra. För när man tror man är vass och kantig upptäcker man ofta att man inte bara är rund och avtrubbad. Man är mossig med...
Lite så här...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar