Inte det ena eller det andra. Båda…
Man kan fundera på det där med styrka och vägen till förändring. Vem äger förändringen egentligen? I ett samhälle där ingen har ansvar utom syndabocken är det lätt att alltid hitta ursäkter för att inte ta det där steget som man borde. Man kan dock beundra andra som gör det. Eller förakta dem med för den delen. Hjälte eller syndabock; skillnaden kan vara hårfin.
Har de senaste dagarna diskuterat balansen, det kvinnliga, det manliga, det barnsliga och en massa annat. Ont och gott, jämförelse och tävlan. Diskussionen kan vara i evighet. Men i min värld kvarstår alltid faktum: vill man uppnå något finns det bara en som går att förändra och det är mig själv. Jag kan uppmuntra och stärka andra, men valet är alltid den enskildes. Alltså blir mitt jobb som lärare att ge mina elever styrkan, förmågorna och kunskaperna de behöver för att kunna göra sina egna val.
Om de inte får detta kommer någon annan att välja åt dem. Är då positiva krav och förväntningar något fult? Absolut inte. Det är grunden för att en demokrati ska kunna fungera. Jag tror på människan. Kön och system är sekundärt i frågan…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar