måndag 29 juni 2015

Teodicéproblemet och film...

En stark film...

Satt i går kväll och såg filmen "Sebbe". En otroligt bra och gripande svensk film om en 15-årig pojke och hans värld. Mobbad i skolan och med en mamma som inte är stark nog att både ta hand om honom och sig själv. En film långt ifrån "lyckliga gatan" på många sätt.

Det är en sån där film som är så nära att man inte kan låta bli att känna en viss förtvivlan om vad det innebär att vara en människa för många av våra barn och ungdomar. En känslomässig pungspark på det gemensamma vuxenansvaret som många gånger fallerar. Rekommenderar verkligen alla att se den, och önskar att många i maktsituation skulle ha den som ett obligatorium.

Filmen "Sebbe" visar att religion eller ideologi aldrig klarar av att göra oss till något annat än det vi är: ganska svaga och förvirrade människor i den stora och lilla världen.

Efter filmen var det TV-gudtjänst där man glatt sjöng om att Jesus är min trygghet. Efter att precis ha sett filmen "Sebbe" känns det gamla teodicéproblemet väldigt relevant. Var är den allsmäktiga och älskande guden i många barns värld? Barn, som ska ha en speciell plats i hos just Jesus och Gud?

Jag vet att svaret inte ska vara så enkelt, eller så är det så enkelt att vi måste göra det svårt. För den dagen vi slutar bry oss och släpper vår värdegrund, då har vi verkligen ingenting. När det händer är det som vanligt barnen som får ta den första smällen.

Jag tror inte på Gud, men jag tror på Guds barn och att det aldrig är helt kört för dem. Men många dagar är det lätt att tvivla. Fråga Sebbe...







Inga kommentarer: