lördag 7 oktober 2017

Ett kall...

En del i livet...

I Sverige är vi lite rädda för att säga att ens yrke är ett kall, alltså någon sort livsuppgift. Vi när nämligen en rädsla att man inte får någon bra lön om man säger så. För har man ett kall så ses man nästan som en övertygad religiös person, och det kan ju inte vara nyttigt för den materiella utvecklingen.

Vilket som. Igår hade jag och min fru, som också är lärare, en diskussion om detta och vi kom fram till att om man ska bli bra på det man sysslar med så måste man nog till stor- eller viss del se det som ett kall, en livsuppgift. Ja, kanske är det till och med en sorts religion, men utan religiösa inslag.

Att arbeta med människors utveckling är ett stort ansvar och man kan egentligen aldrig lyckas fullt ut med det, även om man dagligen gör en stor skillnad för många. Det ansvaret måste man på något sätt förhålla sig till för att både orka och utvecklas, men framförallt: för att aldrig ge upp ens när det ser mörkt ut. För eleverna behöver att vi alltid tror på dem.

Så självklart är läraryrket ett kall. Lönen är en annan diskussion...















Inga kommentarer: